Why do I always fall for unavailable men?
And why do I always fall for emotionally broken men, men I somehow wanna ?fix?.. Sometimes I even manage to ?fix? them emotionally but when they are ?fixed? they want nothing to do with me anymore. Why?
I mean do I keep doing this to myself? All I gain on it is heartbreak over and over again.
I mean come on!
Help me guys, what should I do?
_________________________________________

He?s sending me mixed signals, one minute he?s all emotional because of his ex, the one who left him because of nothing really. And the next minute he?s like ?I know you want me, come here and I will give you a night you won?t forget?
I don?t know what to do, I don?t know how to respond to him. I?m also conflicted in my own emotions about him, I think I like him very much actually but when he act like that I don?t know what to think.. Guys who act like that is so repelling to me, it?s like they know the world loves them and I can?t stand it!

I gave you my heart, my everything, you kept it and nurtured it for about a month then you broke it into million pieces, gave it back to me and walked away...
I don't know if I can ever love again now, you broke me and when you walked away that was the time when I needed you the most. I know I moved really fast, to damn fast. But in my defense I really loved you and I think I still do, and I still need someone like you in my life and by my side... You where good for me, you where the one who could always calm me down when I was up and about. You where the one who made me laugh when I cried, you could make me happy when I was sad.
And all the time spent with you I was happy, more then ever before...

Oh please say you will come back to me someday, at least as a friend!
I really need you F

Jag saknar dig!
Jag saknar dig så otroligt mycket, jag vill så gärna ha dig i mitt liv.
Jag vill vara den du kan gråta ut hos, igen.
Jag vet, jag gjorde fel.
Jag förtjänade att förlora dig, men gud jag saknar dig så!
Jag vill vara där för dig!
Jag vill vara din vän igen, jag lovar att aldrig svika dig igen!
Men snälla, förlåt mig! 

M jag saknar dig så, snälla förlåt mig det var så länge sen... Älskar dig ??????

Jag fattar inte att det ska vara sån hårfin linje mellan Glad & Ledsen,  Lycklig & Deprimerad, Hat & Kärlek, Snygg & Ful (alltså känna sig snygg/ful)...

Jag menar ibland varierar det från dag till dag men ibland varierar det från timme till timme. Vem bestämmer detta? Och varför?

En enda liten kommentar som "inte en chans du är ful ju" kan få mig att bli sur, ledsen, arg, känna mig ful, men sen efter någon timme eller någon dag så kommer jag på att jag inte alls är ful.. Och då känner jag mig snygg, vacker, glad och lycklig igen..  

Men sen om någon man tycker om eller i alla fall känner säger samma sak så kan jag hamna i en deppression på flera dagar, det är som en gång en kill-kompis till mig la en ofin kommentar om en klänning jag nyss hade köpt och kände mig både snygg och sexig i, i alla fall ha sa den kommentaren (jag kommer inte ens ihåg vad han sa) och sen dess har jag inte haft den klänningen på mig.. Ska det verkligen vara så? Jag menar han kanske tillome skojjade med det han sa men ändå jag vill inte ha den på mig längre! :'( Och det är synd för jag kände mig verkligen snygg i den och den är så bekväm...   

Vissa dagar kan jag känna att det enda som kan få mig att må bättre är närhet, jag menar alltså kramar, kyssar och så vidare (det behöver inte betyda sex) bara att någon är hos mig och håller om mig eller varför inte bara pratar med mig.. Men det är inte heller bra, jag menar jag har ingen pojkvän/flickvän så jag vänder mig till tillfälliga lösningar såsom killar/tjejer jag har varit kär i, och jag säger till dom att det är lugnt jag mår bra,, det här är okej, jag mår inte dåligt av det.... Men det gör jag ju när dom gått hem. Särskillt när "Bo*" kommer över..

*jag får inte nämna hans riktiga namn offentligt, därför kallar jag honom Bo här!

Varför är det så att jag inte kan kontrollera mina känslor? Varför kan jag inte bara glömma "Bo" tex? Eller varför inte den där andra otroligt vackra (som jag i och för sig inte har några känslor för längre), Eller den där tredje som jag har allting gemensamt med? 

Varför kan jag inte bara vara nöjd med den jag är, vara nöjd med mitt liv så som det är, jag menar jag har ju världens bästa och gulligaste hund, och min otroligt vackra lilla prinsessa Yasmeenah. Varför räcker inte det? Varför har jag den här stressen inom mig att jag MÅSTE ha en pojkvän/flickvän?   

Ja jag vet jag klagar ganska mycket i detta inlägg men det är mina tankar just nu, jag måste få ut dom på nåt sätt..                                                          

I love the way you are
I love the sound of your heart
I love the sound of your breathing
I love the sound of your voice
I love the way you look, with all your imperfections and everything
I love everything about you, and that's difficult 'cause I know you're not good for me
And I know you will never be, 'cause you don't want to...
I know that I can never call you mine, I know you will never want me the way that I want you 
All this and more is whats hurting me!!!

Asså Gud jag kan fortfarande inte fatta att du är borta, att du aldrig kommer prata med mig igen.
Jag vet vad som har hänt och jag vet att du inte finns mer men ändå, någonstans så tror jag att du kommer börja chatta med mig igen, att du bara väntar på "rätt" tillfälle att snacka om att träffas igen.
Jag vill så gärna, snälla kom tillbaka till oss... Jag saknar dig så jävla mycket! Jag vet att alla andra gör det också, så snälla kom tillbaka till oss eller kom åtminstone till våra drömmar.. Snälla Joniiz

Nu har det hänt en del igen, i onsdags fick jag träffa min dotter igen =)
Det gick så bra, jag stod utanför stället vi skulle träffas på och väntade, när jag såg henne kommandes ganska nära så ropade jag hennes namn.. Hon såg upp letandes med blicken och när hon såg mig sken hon upp som en sol och ropade Mamma och sprang fram till mig, hoppade in i min famn och gav mig världens góaste kram!
Vi gick och fikade hon fick bestämma vad hon ville ha, hon tog en rosa munk och jag frågade om hon ville ha godis också och det ville hon ju såklart, så hon fick två godisar en munk och jordgubbssaft.
Äntligen fick jag ge henne julklappen jag har haft hos mig så länge.
Hon blev så glad för lilla sjungandes och hoppandes Tigger, skulle leka med den hela tiden =)
Träffen var i nån timme och sen när vi skildes åt så fick jag två pussar och en inbjudan till hennes far någongång, men jag tror nog inte han skulle bli så glad om jag dök upp hemma hos dem direkt...
Nu ska jag snart träffa henne igen, om bara några timmar =)
Och sen blir det en gång varje vecka, det är en början i alla fall. Jag nöjer mig med det sålänge..

Jag börjar bli något sånär normal sen Joniiz dog också, jag räknar dagarna och kan fortfarande inte sova en hel natt. Men det går sakta framåt, det är ju bra i alla fall.. Men jag tänker på olyckan, hans familj, våra gemensamma vänner och honom hela tiden =(

Det får bli dagens blogginlägg, inte så mycket kanske men jag är så trött nu. Kan knappt tänka klart så godnatt alla därute som läser min blogg... Tack för att ni läser förresten