Jag fattar inte att det ska vara sån hårfin linje mellan Glad & Ledsen,  Lycklig & Deprimerad, Hat & Kärlek, Snygg & Ful (alltså känna sig snygg/ful)...

Jag menar ibland varierar det från dag till dag men ibland varierar det från timme till timme. Vem bestämmer detta? Och varför?

En enda liten kommentar som "inte en chans du är ful ju" kan få mig att bli sur, ledsen, arg, känna mig ful, men sen efter någon timme eller någon dag så kommer jag på att jag inte alls är ful.. Och då känner jag mig snygg, vacker, glad och lycklig igen..  

Men sen om någon man tycker om eller i alla fall känner säger samma sak så kan jag hamna i en deppression på flera dagar, det är som en gång en kill-kompis till mig la en ofin kommentar om en klänning jag nyss hade köpt och kände mig både snygg och sexig i, i alla fall ha sa den kommentaren (jag kommer inte ens ihåg vad han sa) och sen dess har jag inte haft den klänningen på mig.. Ska det verkligen vara så? Jag menar han kanske tillome skojjade med det han sa men ändå jag vill inte ha den på mig längre! :'( Och det är synd för jag kände mig verkligen snygg i den och den är så bekväm...   

Vissa dagar kan jag känna att det enda som kan få mig att må bättre är närhet, jag menar alltså kramar, kyssar och så vidare (det behöver inte betyda sex) bara att någon är hos mig och håller om mig eller varför inte bara pratar med mig.. Men det är inte heller bra, jag menar jag har ingen pojkvän/flickvän så jag vänder mig till tillfälliga lösningar såsom killar/tjejer jag har varit kär i, och jag säger till dom att det är lugnt jag mår bra,, det här är okej, jag mår inte dåligt av det.... Men det gör jag ju när dom gått hem. Särskillt när "Bo*" kommer över..

*jag får inte nämna hans riktiga namn offentligt, därför kallar jag honom Bo här!

Varför är det så att jag inte kan kontrollera mina känslor? Varför kan jag inte bara glömma "Bo" tex? Eller varför inte den där andra otroligt vackra (som jag i och för sig inte har några känslor för längre), Eller den där tredje som jag har allting gemensamt med? 

Varför kan jag inte bara vara nöjd med den jag är, vara nöjd med mitt liv så som det är, jag menar jag har ju världens bästa och gulligaste hund, och min otroligt vackra lilla prinsessa Yasmeenah. Varför räcker inte det? Varför har jag den här stressen inom mig att jag MÅSTE ha en pojkvän/flickvän?   

Ja jag vet jag klagar ganska mycket i detta inlägg men det är mina tankar just nu, jag måste få ut dom på nåt sätt..