ska lämna mig ifred just nu, men nej då. Även om jag ber snällt. Snälla gå din väg, men näe då.

Men missförstå mig inte, jag vill inget hellre än att mitt hopp ska ha rätt, men jag är rädd. Så rädd att han ska ha fel, så rädd att än en gång bli mindre och svagare pga sorgen och smärtan.

Jag hatar denna längtan och väntan, väntan på att bli något mer, något större.

Jag vill fortsätta vara glad och lycklig för Yasmeenah's skull, hon förtjänar en glad mamma.

Så snälla hopp ha rätt denna gång! För hennes skull…